jag är fast i djupet av helvetes dalar
och jag vill bort därifrån, bort härifrån ..
gråter floder, flippar och skriker om hjälp
inombords men det är ingen som hör mig
eller lyssnar, som att jag skriker genom dalar
och det bara ekar min röst tillbaka ..
jag orkar inte vara ensam längre, jag orkar inte.

att ständigt gå runt med starka aggressioner
sömnlöshet, ångest, som gör att jag flippar hela tiden
men det kommer alltid vara så för jag är trasig ..
jag är så trasig att jag inte klarar av att vara vaken
jag har ingen som helst ork i min kropp, den dör ut.
så jag försöker sova så mycket som det bara går
men jag klarar inte det här längre, så det kanske är slutet?

ett förhållande skulle kanske rädda mig nu?
men vad vet jag, någon som kunde ta mig
för den jag är, trots alla brister som jag har ..
någon som ger mig kärlek, för jag behöver det.
men orkar jag vänta? jag kanske är för rädd?
rädd för att bli sårad, för jag har ju den erfarenhetet.
men jag orkar inte vänta, jag vill inte vara ensam mer.

alla snackar skit konstant, mer eller mindre.
så mycket bullshit man får höra jämt ..
dom säger att dom bryr sig, att dom finns
att man kan prata med dom om det är något
men sen kan dom inte ens prata med mig?
eller ens höra av sig? ni snackar fan bara skit.
hur jävla dum tror ni att jag är egentligen?
jag ser igenom eran fasad, den ni verkligen är.
vet exakt vad det är ni håller på med ..

trycker i mig massa lögner om att ni bryr er
om att jag är något bra, att jag betyder massor
men sen efter en stund så skiter ni fullständigt i mig
som att jag vore någon jävla vattenpöl
som man i stort sett bara kunde stå och spotta på.
och jag är van, är van med att folk slutar att
prata med mig, det är något som har blivit mer och mer
genom åren och det är fan inte ens mänskligt ..
fattar inte hur man kan lova ett löfte gång på gång
säga massa saker när ni ändå gör tvärtemot som ni säger
ni är ingenting i mina ögon, ni är en stor fet jävla lögn
allihopa och ni sjunker bara längre och längre ner ..

och mamma, när jag har fixat nånstans att bo
så från den dagen har jag avslutat kontakten med dig
resten av mitt jävla liv, för du trycker ner mig konstant
och det enda du kan göra är att komma med tomma hot
du kanske finns i livet men i mina ögon så är du död ..
för du har gjort sån stor skada i mitt liv att det inte
finns ord för det, du tar ingen hänsyn till andra människor
och du har ingen som helst aning om vad respektera seriöst
folks liv betyder eller vad det överhuvudtaget innebär ..
du gapar och skriker tidigt på morgonen och skiter totalt i
om jag vaknar av det eller inte, för du bryr dig inte ..
det enda du bryr dig om är dig själv för du är så jävla
självisk och självupptagen så det är så jävla sjukt ..

så många gånger som du har hotat mig med att
kasta ut mig, att du ska ringa soc men du har inte
gjort något av det, du kanske ska göra som du säger
istället för att bara hota och snacka en jävla massa?
för du verkar inte stå för ett enda ord som du säger.
jag hatar dig, hatar allt du gör, hatar allt du säger när
du pratar med mig, hatar exakt allt med dig ..
jag får aldrig en lugn stund och det är tack vare dig
i min närhet och hatet mot dig växer kraftigt hela tiden ..

om tid var kärlek så skulle jag ge dig mitt liv!
jag saknar kärlek, jag saknar den känslan när två läppar möts
när två personer håller varandra i handen genom staden
och bara känner att det är du och jag mot hela världen ..
att beskriva kärlek, vad man känner eller vad man vill få ut
när man tänker på det är svårt för man kan inte riktigt beskriva
det utan det måste ske just i det ögonblicket mellan fyra ögon ..
kärlek är inte alltid något bra, det är också något som jag och många
andra verkligen hatar, något som kan få en person att förändra sig
till något som inte är allt för bra, & vad händer då? - jo man förlorar.
man förlorar allt, och allt det bara för att man trampat snett med just
det ordet av kärlek, själva innebörden av självaste kärleken har som
blivit bortblåst för en del människor - & jag erkänner, jag är en av dom.
& tro mig jag har varit där många gånger, när man blir sviken gång på på gång
när allt man gör och säger bara blir fel, när personen får en att känna att man
är helt värdelös, och att just den personen vänder och vrider på allting man sagt
och gjort, och allting som hänt i förhållandet blir ens eget fel och jag förstår inte
hur en sån grej kan bli ens eget fel, när man är två personer i ett förhållande?
alla orden man får höra och det är så jävla lätt att förtroendet bryts och pga
det kan man inte lita på någon igen, människor borde ta vara på just det
själva ordet kärlek för det är något som det finns för lite av i våran värld ..

min vardag är som en berg och dal bana, ena sekunden kan jag verka okej
sen andra sekunden så förvandlas allting till ett helvete och det mesta
beror på mina aggressions och ångest anfall som jag dagligen har ..
eller rättare sagt det är så dygnet runt och det har alltid varit så
jag är som en tickande bomb för jag hela tiden varje dag exploderar
det är som att jag får blackout när jag får mina anfall för från sekunden
när anfallen börjar och tills jag är lugn igen så minns jag ingenting ..
allting blir som svart, som att någon har satt någon typ av ögonbindel på mig
& lycka, att känna sig glad inombords. jag kan inte ens minnas när jag fick
känna den känslan längre .. det har aldrig varit bra, inte så länge jag kan minnas.
nätterna är som värst, då kommer den värsta ångesten under dygnet
& jag vet inte hur många gånger som jag intalat mig själv
att det bara är för stunden, att det går över någon gång men samma tankar
och samma äckliga känsla smyger in på mig varje jävla dag och natt ..

det är som djävulen har tagit min själ och låst in det i sitt eget fängelse
i helvetet om det nu ens finns ett helvete så tror jag att den jag en gång var
den bra sidan av mig har hamnat där .. jag har blivit något jag hatar att vara
någon som bara är arg och sur hela tiden och sen har det bara blivit sämre
genom dom senaste åren som varit, vant mig vid att folk slutar att prata med mig
och det är väl pga den jag är, och det där med att "acceptera mig som jag är"
har sen länge sedan försvunnit ur sin existens, för jag kan inte ens minnas någon
som har stannat kvar för den personen har accepterat mig som jag & det är sjukt.
minns för några år sen du vet back in the days, då var jag glad, då kunde jag skämta
jag var mest den seriösa och glada typen, och sen när man ser på mig idag
så har jag förändrats sjukt mycket och jag hatar det, jag hatar den känslan ..
och det har bara blivit värre och det växer kraftigt hela tiden & det finns inget
som kan sätta stopp på det, för det finns ingen bromsmedicin mot något sånt ..

det finns få personer som jag litar på fullt ut och som jag faktiskt tror på
och jag älskar dom, för mig är dom änglar i mina ögon direkt från himlen
och dom får mig att fortsätta kämpa trots att allting är trasigt och mörkt
jag är den jag är, acceptera det - eller så lämnar ni mig bara ifred ..
jag saknar den jag var, jag orkar inte gråta längre - hjälp mig härifrån.

sjukt hur mycket luft folk tar för sig ibland
när dom tror sig veta allt när dom egentligen inte vet ett skit ..
alla gånger som man hört samma gamla bullshit dom kör med
att dom skulle bry sig, att dom finns där, att man är värd något bra
men det visar sig i slutändan att allt dom sagt bara är tomma ord ..
jag vet, allt är inte skrivet i sand. men det mesta ni säger är fan det.
& folk undrar hela tiden "varför kan du inte lita på någon?"
- det kanske är för att folk öppnar käften om saker dom inte har någon
som helst aning om, och antagligen för att dom tagit för mycket luft ..
dom bryter ett förtroende mot något annat som kallas svek.

folk snackar skit konstant ..

livet är en gåta, där vissa av oss svärar runt i cirklar
som leder oss därefter i hat & besvär - vilket kallas vilsen.
vilsen i sig själv, vilsen i allt man gör .. vad ska man göra?
vi är vilsen i oss själva, vissa av oss är vilsen föralltid ..
man tänker ofta " vad ska jag göra? jag orkar inte mer"
men sanningen är den att hiur man än vrider och tänker
så kommer man aldrig riktigt dit man egentligen vill komma.
och så är det tydligen med allting egentligen nu för tiden ..
vi kräver svar men får aldrig dom svaren som vi vill/önskar oss
så våra tankebanor blir allt mer förvirrade och man funderar
mycket på vad som är rätt eller fel, varför människor gör som
dom gör, varför folk måste trycka ner andra?
varför det är som det är, men vi lever i en gåta ..
en värld mellan ärlighet och lögner.