min vardag är som en berg och dal bana, ena sekunden kan jag verka okej
sen andra sekunden så förvandlas allting till ett helvete och det mesta
beror på mina aggressions och ångest anfall som jag dagligen har ..
eller rättare sagt det är så dygnet runt och det har alltid varit så
jag är som en tickande bomb för jag hela tiden varje dag exploderar
det är som att jag får blackout när jag får mina anfall för från sekunden
när anfallen börjar och tills jag är lugn igen så minns jag ingenting ..
allting blir som svart, som att någon har satt någon typ av ögonbindel på mig
& lycka, att känna sig glad inombords. jag kan inte ens minnas när jag fick
känna den känslan längre .. det har aldrig varit bra, inte så länge jag kan minnas.
nätterna är som värst, då kommer den värsta ångesten under dygnet
& jag vet inte hur många gånger som jag intalat mig själv
att det bara är för stunden, att det går över någon gång men samma tankar
och samma äckliga känsla smyger in på mig varje jävla dag och natt ..

det är som djävulen har tagit min själ och låst in det i sitt eget fängelse
i helvetet om det nu ens finns ett helvete så tror jag att den jag en gång var
den bra sidan av mig har hamnat där .. jag har blivit något jag hatar att vara
någon som bara är arg och sur hela tiden och sen har det bara blivit sämre
genom dom senaste åren som varit, vant mig vid att folk slutar att prata med mig
och det är väl pga den jag är, och det där med att "acceptera mig som jag är"
har sen länge sedan försvunnit ur sin existens, för jag kan inte ens minnas någon
som har stannat kvar för den personen har accepterat mig som jag & det är sjukt.
minns för några år sen du vet back in the days, då var jag glad, då kunde jag skämta
jag var mest den seriösa och glada typen, och sen när man ser på mig idag
så har jag förändrats sjukt mycket och jag hatar det, jag hatar den känslan ..
och det har bara blivit värre och det växer kraftigt hela tiden & det finns inget
som kan sätta stopp på det, för det finns ingen bromsmedicin mot något sånt ..

det finns få personer som jag litar på fullt ut och som jag faktiskt tror på
och jag älskar dom, för mig är dom änglar i mina ögon direkt från himlen
och dom får mig att fortsätta kämpa trots att allting är trasigt och mörkt
jag är den jag är, acceptera det - eller så lämnar ni mig bara ifred ..
jag saknar den jag var, jag orkar inte gråta längre - hjälp mig härifrån.