Varför kan jag inte förklara, varför ska det vara så jävla svårt?
jag hatar det här, när man vill förklara, speciellt när det handlar
om hur man mår, och varför det är som det är ..
men sen kommer man till den punkten där man inte kan förklara.
då står man där som ett jävla frågetecken, och bara funderar.
det känns som att benen har kedjat fast sig någonstans ute i öknen
& hur man än försöker ta sig loss, så går det inte - precis som kvicksand.
.. men jag har fastnat på den här platsen i åratal nu & jag vet.
jag vet att jag kommer alltid att vara kvar på samma plats som nu
& varför jag vet det? det är för att jag vet det, när man har gått i
samma fotspår, mått lika i alla år, till & med värre varje dag som går
så vet man att det aldrig kommer att bli bra, det blir inte det för mig iallafall.

men jag har ingenting. inga vänner, ingen familj, ingenting.
har alltid varit samma sak i flera år, ensam & övergiven ..
& då undrar jag, spelar det då någon roll om jag stannar kvar?
för jag menar, jag har ändå ingen .. så då skulle ingen sakna mig.
det är som alla säger "man har ett öde till varför man lever".
& det här kanske är mitt öde? att bli nedtryckt & inte ha något?
det kan ju verka ganska patetiskt och själviskt att säga så men
.. det är så jag ser det, för det är så det är från min synvinkel.
enda gången jag känner mig lugn, avslappnad & inte känner av något
det är när jag sover, för då är den enda gången jag inte mår dåligt.
men det är inte ofta som jag kan sova heller, kan aldrig sova knappt längre.
jag har tröttnat på allt, så jävla arg och det enda jag känner är hat för allt ..