Jag orkar inte längre, jag gör seriöst inte det . Allting är bara för det där första jävla snedsteget . Hur länge ska jag orka ? Kommer saker ordna sig ? Om saker hade ordnat sig varför blir jag då alltid playad ? Pallar inte . smärtan inom mig bryter sig ut snart & då faller allting, mer än vad det har gjort annars . Det har aldrig vart bra . Det finns dom som snackar om att dom mår själva dåligt bara för att dom är "förkylda" eller nått annat skit, men tänk på dom som aldrig haft livsglädje i livet, typ som mig . jag har sett lycka en gång i mitt liv . Det var när jag såg min morfar för första gången, men sen .. rasade allting när han gick bort .. och enda sen dess har jag ramlat . Alla försöker trycka ner mig, och ständigt så lyckas dom också, sjukt . Jag försöker resa mig upp, men orken i kroppen finns inte, existerar inte . Känns som att jag bara vill sova hela tiden, bara sova bort all jävla tid .. och att jag en dag, en vacker jävla dag att jag aldrig mer kommer att vakna . För jag pallar inte, jag har så jävla mkt skit inombords, så jag blir bara svag av att bara vara vaken .. för många frågor, för många oförklarade svar .. Ingen förstår, ingen vet, och ingen vet någonting om vad jag gått igenom . Ingen ser ilskan som jag bär på, & ingen ser smärtan som jag bär på .. Föräldrar som trycker ner ens egna barn, föräldrar som satt ungdomar som mig till världen, som aldrig fått se lycka, som vet att dom aldrig kommer bli bra igen .. är ju helt fucked up, om ens föräldrar hade funnits där, pratat med en om ens problem, så kanske man hade mått en aning bättre iaf .. enda sen barnsben har man fått höra att allt man gjort/gör är fel .. Jag är knappast något helgon, eftersom det finns inte en jävel som är perfekt . alla har sin egen plats i världen, men jag ramlade av påvägen dit .. Jag är inte rädd för döden längre, men vägen dit kan bli ganska slitsam .. Kan inte kontrollera mig själv längre, det går ut över andra och ja, det är fel . Men jag kan inte råför det .. Pratar ut med psykologer, endast för att överleva dagen .. Men du vet som jag, att det inte hjälper inte ett skit .. för ångesten/smärtan är för stark .. Jag kan inte sova, jag känner hur mina andetag stannar, och allting blir svart .. Pallar inte bry mig, varför ska man leva när man ändå inte har något att leva för ? En gång hade jag det, men det försvann från mitt liv lika snabbt .. Finns inte en mening längre, finns ingen anledning att kämpa för något .. som ändå, kommer gå fel .. Var dig själv bara, så som jag är jag ..