jag kämpar dagligen med en djup smärta , med en djup depression
som förstör mig , som förstör allt som jag egentligen älskar
& det jag tror på , det jag har trott på i alla dessa år har bara egentligen varit förgäves
alla känslor jag har , allt hat , all ångest & skit .. allting är bara förgäves.
allting går emot mig , ingenting är bra jag faller ner under jorden .
jag saknar den jag var , den jag var för kanske 10 år sen , den jag var då.
då jag kunde skratta på riktigt , då jag kunde le utan ett falsk leende ..
för idag dämpar jag ångest med alkohol , inte varje dag som jag orkar
kliva upp ur sängen , inte varje dag som jag orkar hålla ögonen öppna
för jag orkar inte med verkligheten , den förstör mig bara allt mer varje dag
det finns inget jag tror på längre, det finns ingen kraft ingen lycka ingen glädje
lyckliga känslor är borta , för idag när jag tittar så vill jag bara blunda
jag vill bort , jag vill flyga iväg . såren är för djupa , orken är helt borta.

när jag tittar mig omkring så är det svart , allt jag har är egentligen bara problem
falska vänner växer på träd , & jag fattar inte hur man kan lova att man
alltid finns där , lyssnar & bryr sig - när man sen på sekunder gör tvärtom.
det är ganska skrämmande att veta hur ensam man egentligen är
hur man än försöker, vad man än säger, så blir det fel i folks öron
varje gång som jag försöker ta mig upp , ta mig i kragen och försöka på nytt
.. så är det alltid någon som bryter mig ner, som får mig på samma plats igen
folk säger hela tiden att jag är stark, som har orkat med allt det här egentligen
men det är just det, att jag fastnar där .. jag är inte stark, är så jävla svag.
det man har gått igenom, det man går igenom ger en erfarenheter
& det är väl den bästa egenskapen man tar med sig påvägen
allting jag skriver, allting jag får ut nu, är inte ens hälften av allting jag känner
man lever som man lever, man är den man är
& det är ganska synd att folk inte tar mig för den jag är, accepterar mig som person.